Vad svarar man på dessa frågor: Är det viktigast att få bukt med gängen, få till infrastrukturinvesteringarna eller hjälpa Ukraina vinna kriget mot Ryssland? 

Förmodligen svarar många: Alla

Här ska bloggen nöja sig med investeringarna i Sveriges infrastruktur. Utgångspunkten är professor Lars Calmfors utmärkt och angelägna artikel i ärendet, som Du finner på DN onsdagen den 23 oktober: “Under mina fem decennier som ekonom har behoven av investeringar aldrig varit större” (ingen betalvägg).LÄS! Den uppmaning riktiar sig framför allt till de ansvariga politikerna.

Är det någon som tror att vår politiker investerar i den infrastruktur som behövs? Svaret är ett rungande nej Det ska bloggen komma ihåg om 10 år.

Bakom artikeln och diskussionen idag om infrastrukturen ligger en utredning från från det finanspolitiska ramverket. Den frågan var lika aktuell – egentligen – för 10 år sedan, då bloggen tog upp dessa investeringar. Då gällde det inte minst Malmbanan. Detta är lika nödvändigt  idag. För varje dag som järnvägen står stilla, så kostar detta LKAB cirka 100 miljoner. Har man investerat för att få till dubbelspår och andra förstärkningar på Malmbanan? Svar nej.

Frågan är om staten ska ha ett balansmål eller tillåta ett underskott, som skulle innebära utrymme för investeringar. En fråga som även Långtidsutredningen tagit upp. Den föreslog ett underskott på 0,5 procent av BNP. Då skulle utrymme finnas för de investeringar som staten är skyldig att genomföra, men inte gör.

Lars Calmfors nämner de infrastrukturinvesteringar som behöver göras: På områden:

• Energisystem
• Transportinfrastruktur (järnvägen, vägar och flygplatser)
• Kommunala VA-system
• Kriminalvårdsanstalter
• Försvaret, både det militära och civila
• Klimatomställningen

Skulle Sverige acceptera ett underskott i budgeten på 0,5 procent skulle om 10 år vår statsskuld ligga på 50 procent av BNP. Utomordentligt bra jämfört med de flesta andra länder.Men samtidigt får vi investeringar som är värda mer än underskottet, även över tid. En investering är alltid något av ett lån mot avkastningen i framtiden.

Det politiska beslutsfattandet är ibland väldigt snabbt, säger Calmfors, (bloggen håller inte med. Men

Den andra ytterligheten är alltför senfärdig anpassning till ändrade omständigheter. Det har varit tydligt i de successiva försvarsbesluten. Och det är enligt min mening uppenbart fallet i fråga om det finanspolitiska ramverket.

När ska politikerna – på båda sidorna – förstå att man måste investera i en infrastruktur som underlättar för företagen att växa, liksom för vår ekonomi?

Bloggen tog i våras upp Långbänken och brist på statliga investeringar i infrastrukturen. Riktigt läsvärd, om bloggen får säga vad den tycker. Sverige  behöver en kapitalbudget som komplement till driftsbudgeten. Den diskussionen borde lanseras nu.