I går redovisade en ny rapport från Entreprenörskapsforum att 2010-talet blev ett förlorat reform-decennium. Det framgår av “Vad hände med Sveriges reformförmåga?”. en rapport skriven av Andreas Bergh och Gissar Ó Erlingsson. Den behändiga 40-sidiga rapporten, som enkelt kan laddas ned här, visar vad som gjorde Sverige reform-starkt i slutet på 1900-talet och i början på 2000-talet.

Rapporten bör alla politiker läsa. Om Du känner att de har något ansvar för den politiska utvecklingen. Aja, baja, om du inte läst rapporten när någon frågar Dig.

I inledningen av rapporten konstaterar författarna

“Under 1970-talet hade Sverige också ett komplext skattesystem med höga marginalskatter. Incitamentsstrukturen gynnade skatteplanering och skuldsättning, medan arbete och sparande missgynnades.”

“Under en 20-årsperiod, från 1975 till 1995, stod reallönerna i Sverige stilla. “

 

Det som sedan skedde var att den ekonomiska friheten i Sverige på fem olika områden utvecklades väl. Dokumenterat i Fraser Institutes årliga utvärderingar av alla världens länder. Här är de fem friheterna:

1. Offentliga sektorns storlek

2. Rättsstat och äganderätt

3. Penningpolitik och betalningsväsende

4. Internationell handel

5. Regleringar av den inhemska ekonomin

“Den höga reformtakten bidrog till att Sverige, när 2008 års globala finanskris slog till, befann sig i en avsevärt bättre utgångsposition än vad landet hade gjort inför 1990-talskrisen.”

Till detta ska läggas hur viktig Assar Lindbecks “Ekonomikommission”, som kom 1993, varit för att styra upp Sverige. “Nya villkor för ekonomi och politik” var avgörande för utvecklingen. Och det rådde samstämmighet över blockgränserna om vad som behövde göras. Mycket genomfördes av de föreslagna reformerna, dock inte moderniseringen av bostadsmarknaden.

Lindbeck-kommissionen, som är den mest genomgripande, och mest betydelsefulla, som gjorts i Sverige, genomfördes på tre månader. Det var en expertutredning och ingen parlamentarisk utredning, men krismedvetandet var så stort i landet att samförståndet fanns där i alla fall. Den finns att ladda ned här.

Vad är skälen till att reformförmågan gått förlorad de senaste decenniet? Rapportens författare anger flera skäl. Sverige har förlorat i ekonomisk frihet. Regelbördan har ökat. Kriminaliteten har skenat. Till detta kommer att de parlamentariska utredningarna blivit färre – de är viktiga för samförstånd över blocken, menar utredarna. Direktiven nu är betydligt snävare, anger vad utredningen ska komma fram till. Politikerna är yngre och därigenom mindre erfarna.

Till detta kommer sociala medier, där många politiker blir utsatta och tonen är hård. Långsiktigheten får ge vika för det korta perspektivet.

För egen del tror jag att de uteblivna reformerna beror på Långbänken. Att det tar alldeles för lång tid att utreda och bereda de problem som finns. Är det något som verkligen tagit lång tid, varit den verkliga Långbänken, så är det gängkriminaliteten. Där åtgärderna släpar efter i mer än 20 år. Man började utreda 1997 och är inte klara än, som alla vet. Men det finns många andra exempel till, se bara min blogg, som kanske uppemot ett tusen gånger tagit upp långbänken.