Idag går allt snabbare än förr. Digitaliseringen är en viktig ingrediens i den utvecklingen. Det finns dock ett stort undantag: Sverige. Inte privata Sverige utan offentliga Sverige. Nya problem ska ska enligt Långbänks-principen aldrig lössas snabbare än på fyra till fem år.
Ett problem uppstår eller identifieras. Då måste en utredning tillsättas. För att ge utredningsuppdraget behöver regeringen skriva direktiv. Det tar ofta några månader upp till ett drygt halvt år. Sedan får utredningen två år på sig. Först ska den beskriva historien på problem-området. Sedan utarbetas förslagen och tillslut efter 24 månaders arbete så läggs utredningen fram ett betänkande. Därefter vidtar en remissrunda till kanske ett hundratal myndigheter och organisationer, dit både kommuner, regioner och domstolar räknas.
Remisstiden får inte vara för kort, särskilt inte om det är en större utredning – och nästan alla offentliga utredningar är på 3-400 sidor eller mer. När remissvaren kommit in är det berört departementets uppdrag att göra en sammanställning av svaren. Sedan ska regeringskansliet – dvs berört departement – utarbeta en proposition, oftast med en lagtext.
Detta förslag går sedan på delning i regeringen, vilket betyder att alla departement får möjlighet att yttra sig över förslaget. Sedan bestämmer sig regeringen vad den till slut vill föreslå riksdagen att besluta. Därefter är det dags för en remiss till Lagrådet, som ska yttra sig över förslaget. När Lagrådets remissvar inkommit överarbetar departementet propositionen inklusive lagtexten. Sedan är det en ny delning i regeringen.
När sedan utredningsarbetet, remissbehandlingen och propositionsskrivandet är klart så beslutar regeringen om att lägga propositionen på riksdagens bord. I riksdagen bordläggs propositionen ett par veckor under vilken tid riksdagsledamöterna kan väcka motioner. Riksdagen remitterar sedan propositionen tillsammans med de väckta motionerna till behörigt utskott. Ofta får även andra utskott möjlighet att ge sin åsikt om förslaget tillkänna, vilket då sker till “huvudutskottet”. Sedan kommer utskottsbetänkandet till riksdagen, som har ett plenar-möte om förslaget med möjlighet till diskussion och så småningom sker omröstning. Därefter utfärdar regeringen en förordning eller fastställer den lag som hädanefter ska gälla.
Att gå från problem till genomfört beslut i riskdag-regering tar normalt 4 – 5 år. Därefter ska det implementeras, dvs vara grunden för vad som sker på det område som utredningen tillsattes för.
Det enda land som har lika långsamma utrednings- och beslutsformer är Norge. Där finns Norska Offentliga Utredningar. Andra länder har snabbare förfarande. De tillsätter en grupp experter som får några månader på sig att bearbeta problemet och komma med ett förslag till lösning eller lagstiftning.
Ibland kan besluten gå snabbare när det är riktig fara å färde, som när det gällde Pandemin.
Ett viktigt undantag var Assar Lindbeck-kommissionen. Den utredningen genomförde sin analys och kom med sina förslag till hur Sverige skulle utvecklas på endast tre månader. Utredningen startade i slutet på 1992, och var klar i början på mars 1993.
PS Ryssland har startat sin nya offensiv – Politico beskriver en händelse så här: Russia may have lost entire elite brigade near Vuhledar. The brigade totaled about 5,000 soldiers, whose members were killed, wounded, or captured, according to Ukrainian military official Oleksii Dmytrashkivskyi.
PPS En opinionsundersökning visar att hela 89 procent av ukrainarna vill fortsätta strida mot ryssarna även om dessa skulle använda taktiska kärnvapen. (Vilket inte kommer ske) Men, visar hur stark moralen är i Ukraina och hur illa de tycker om Vladimir Putin och hans folk. En annan undersökning visade att endast 2 procent av ukrainarna är idag sympatiskt inställda till ryssar. Det var en majoritet 2021. DS
Visst tar många beslut längre tid än de kanske skulle behöva men det finns ju också en annan sida av saken. När en fråga väcks sker det utifrån en möjligen allvarlig utgångspunkt och den lösning som föreslås för att lösa problemet beaktar sällan andra intressen eller komplikationer som berörs av frågan. Alltför stor snabbhet innebär att jobbet får göras i efterhand. Om de borgerliga hade gett sig tid att fundera på olika aspekter av friskolorna kunde vi ha haft ett skolsystem med bred uppslutning och sluppit mycket av de sämsta ideologiska argumenten på ömse sidor. Inte minst barnen hade vunnit på detta.
När vi snabbt skulle driva genom en privatisering av apoteken togs ingen hänsyn till hur det påverka tillgängligheten till läkemedel. Även här hade mindre otålighet kunnat ge ett bättre utfall. Säkert finns exempel där Socialdemokratiska regeringar förhastat sig, så frågan är generell. När man säger att frågor ”begravs i en utredning” handlar det väl oftast om att det inte finns tillräckligt stöd för en förändring. Även om man för egen del anser att lösningen är den rätta får man då acceptera demokratins spelregler. Alla alternativ är värre.
Ovanstående sagt för att jag menar att det är svårt att generalisera frågan som du gör. Sen håller jag med om att exempelvis tillståndsprocesserna borde kunna effektiviseras, tex med kortare överklaganstider, färre instanser och mer delegering. Där verkar alla regeringar möta liknande motstånd från dem har sitt levebröd i processerna.
Menar inte att man ska slarva. Men, klarar man att på tre månader arbeta fram en plan för Sveriges framtida utveckling, som Assar Lindbeck och hans utredning gjorde på tre månader, så kan allt annat gå väldigt mycket snabbare än idag.