Trots en stor satsning, som är framgångsrik, så förlorar Sverige sin position på nano-teknologiområdet. Det låter underligt, men är faktiskt sant. Så här är det: I Forsknings- och Innovationspropositionen 2008 gav Alliansregeringen en rejäl ökning till nano-forskningen och den fortsatte i propositionen 2012. Men, man hade inte med vad som måste hända senare i kedjan. Det räcker inte att få fram en intressant och givande grundforskning om inte denna kan omsättas i användbar teknologi. Och här fanns inga medel.
Så vad som händer nu är att den tillämpade nano-tekologi-forskningen upphör. Det finns inget stöd för den tillämpade forskningen. Gradvis under 10 år har därför denna forskning avtagit, och nu leder det inte bara till utebliven teknologiutveckling, utan kanske också till konkurser. Under 2000-talet har RISE-institutet Swedish ICT skapat ett 10-tal bolag som omsätter cirka 450 miljoner kronor. Men eftersom teknologi-utvecklingen inte kan få något stöd i Sverige – i motsats till många andra länder – så måste dessa forsknings-nära företag avveckla eller kraftigt dra ned på sin verksamhet.
Starka forskningsmiljöer på nano-området finns i Lund, på KTH och Chalmers samt Linköping. På det sistnämnda universitetet fick professor Magnus Berggren det förnämliga Marcus Wallenberg-priset i år för utvecklingen av tryckt elektronik. En typisk utveckling av nano-teknologi. I Uppsala har vi en annan fix-stjärna på nano-himlen, professor Maria Strömme.
En bidragande orsak till denna tragiska utveckling är att de svenska storföretagen har klättrat uppåt i värdekedjan, och nu inte intresserar sig för teknologiutveckling. De köper i stället runt om i världen där de kan hitta sin teknologi. Det betyder att våra banbrytande grundforsknings-insatser går värdshus förbi och hamnar i händerna på utvecklare i Asien, Ryssland eller USA.
Vad skulle behövas för att stoppa eller vända på denna utveckling, om det inte är för sent? Svaret är kanske en satsning årligen på cirka 50 miljoner, fördelat hälften på tillämpad forskning och den andra hälften i ägarkapital för de företag som byggs upp för denna verksamhet. Den bedömningen bygger på samtal med folk i branschen. Men jag själv tror att vi talar om större belopp, men detta kan vara en start. (Nano-forskningen i life science har jag inte grepp om, detta gäller IT och material)
Detta låter inte bra! För fortsatta samtal i frågan skulle det vara välkommet med information om vilka kurser för yrkesverksamma ingenjörer som lagts ned. En förteckning över de nedlagda fort- och utbildningskurserna skulle också vara bra att ha som underlag. Det kanske KTH:s ledning har?
Kommentar till innovationspolitik
Satsning på forskning för innovationer – visst är det bra och angeläget – men vad är målet?
För mig borde målet vara i första hand att stärka Svenska företags konkurrenskraft. En del politiker vill snarast få bättre ranking för svenska universitet i forskningsvärlden och fler nobelpris.
Det behöver inte vara någon motsättning mellan dessa mål – men räcker pengarna?
KTH har gjort kraftiga neddragningar på resurserna när det gäller att föra ut ny teknik till yrkesverksamma ingenjörer – nästa inget av den verksamheten återstår – mycket på grund av statsmakternas budgetnedskärningar.
KTHs tidigare rektor Janne Carlsson brukade tala om att teknisk kunskap her en halveringstid på ca 5år. För att nya resultat i labben ska komma till användning krävs att kunskapen kommer ut och till användning innan den är ersatt med nya bättre kunskaper.
KTH har lagt ned ca 300 fort och vidareutbildningskurser där framförallt yrkesverksamma ingenjörer deltog.
http://www.naringsbloggen.se/innovation/gastbloggare/tillvaxtens-holy-grail/