Den nya politiska chefredaktören Tove Lifvendahl anslår en ton som är intressant. Hennes första krönika, 5/8, på den nya positionen hette “Sverige, Sverige, älskade vän”. Den är väl värd att läsa, och skulle kunna bli klassisk. Den lyfter frågan om vi i Sverige skall nöja oss med att mycket är bättre här än i de flesta andra länder.

Vi måste kunna lyfta fram både styrkor och svagheter. Tove Liffvendahl påpekar att just nu målar många bilden av det framgångsrika Sverige. Politiker viftar med The Economist från i februari som lyfter fram de nordiska länderna som en framtida “supermodell”. Självberömmet bör också följas av frågan vad som kan bli bättre och vad som inte är bra. Med andra ord vilken potential vårt land har, men som vi inte utnyttjar, skulle jag vilja tillägga.

Två veckor senare (18/8) skriver Lifvendahl med rubriken “En idé om vart Sverige ska gå“. Den utgår från KD:s kommande landsting, men går betydligt längre. Kristdemokraterna anger en viljeinriktning, som lyder “Vi vill göra Sverige till värdens bästa land att växa upp i“. Varför inte ta bort “upp”, för då får visionen en helt annan och bredare ansats, påpekar hon. Och bollar den frågan vidare till Alliansen.

Vi måste, och här talar SvD:s chefredaktör till hela Sverige “försöka definiera en målbild för vad landet skall bli“. Till Alliansen vänder sig Lifvendahl med maningen fortsätta KD:s diskussion, för framtiden kräver både idé och strategi. Sak samma gäller väl för oppositionspartierna, skulle jag vilja tillägga. “Öppna det centrala samtalet om vad Sverige ska bli“, avslutar hon sin krönika.

Man kan tryggt säga att Tove Lifvendahl fortsätter den linje som hennes företrädare PJ Anders Linder drivit, i syfte att få fokus på hur vi bygger Sverige inför framtiden. Därför lyfter jag PJ Anders Linders avskedsledare i SvD den 20 juni i år, då den ger ett perspektiv att lägga på minnet -“lägg ut kursen mot framtiden”, som Linder skrev.