Och vi visste inte ens att det var en varböld.

Det var när Jan Björklund helt plötsligt trädde fram för några dagar sedan och deklarerade: Jag slutar, tar inte mitt ansvar för att driva igenom Januari-överenskommelsen. Det får andra göra. Det fick med en gång effekten att Liberalens ekonomisk-politiske talesperson, Mats Persson, hoppar av sin post. Och flera av partiledarkandidaterna tillhör den falang som vill ha en Alliansregering, och då blir det svårt att med entusiasm driva på alla de 73 punkterna i överenskommelsen med S och MP. Då faller hela ansvaret på Annie Lööf, ett annat parti.

När Januari-överenskommelsen hade ingåtts var det min bedömning att vi måste gilla läget. Men, nu undrar jag om det är realistiskt. Det är som när Fredrik Reinfeldt försvann på valnatten i september 2014, och lämnade det Moderata skeppet åt sitt öde. Trots att han som partiledare var ansvarig för vad som hänt (han satsade inte på framtiden, vilket gjorde att hans närmaste man lämnade honom ett år före valet).

Nu är det två partiledare som har ansvar för Januari-överenskommelsen, men en har redan kastat in handduken. Nog hade det varit rimligt att Jan Björklund hade stannat åtminstone i två år, och sett till att alla de viktiga pusselbitarna för en liberal politik hade genomförts? Inte minst hela den utredningskarusell som nu startar kräver att talföra och handlingskraftiga partiledare på den borgerliga sidan är på hugget.

Det hela började för exakt två år sedan. Då hade Allianspartiernas partiledare diskuterat att inför det kommande valet, 2018, acceptera att Sverigedemokraterna skulle få sin rättmätiga del i utskotten och därmed i riksdagsarbetet. Bakom detta låg säkert att man inte tyckte det var demokratiskt att frysa ut ett parti, och att en sådan fortsatt attityd enbart gynnande SD. Frågan skulle dock först diskuteras med Socialdemokraterna, så att partierna i riksdagen var överens, och inte kunde falla varandra i ryggen.

I stället för att förankra utskottsfrågan med S, och kanske också budgetprocessen i riksdagen, så man inte fick fler avhopp därifrån framöver, så gick Anna Kindberg Batra ut offentligt och välkomnade SD i utskotten efter nästa val. Då såg S sin chans, och Anders Ygeman var inte sen att nappa, menade att Alliansen ställde upp för ett brunt parti, med fascistiska rötter.. Vilket fick Liberalerna och Centern att reagera emot Moderaterna, för att rädda sitt eget skinn.

Inför och efter valet har Stefan Löfven skickligt utnyttjat rädslan i Alliansen för att bli sammankopplade med Sverigedemokraterna. Detta är skälet till dagens situation. Hade alla fyra Allianspartier stått fast inbördes, och gentemot Stefan Löfven, sa hade han tvingats acceptera att träffa en överenskommelse om att stödja en Alliansregering. För annars hade Löfven varit tvungen att ta hjälp av SD för att stoppa Ulf Kristersson, med Annie Lööf som vice statsminister och ansvarig för Statsrådsberedningen. (En sådan regering hade SD nog röstat emot.)

S hade då kunnat ingå ett långsiktigt avtal med Alliansen om viktiga sakfrågor där man ville utveckla en socialdemokratisk politik. Sannolikt hade man då fått in mer av sin egen politik än nu, när man måste köpa sin regeringsplats av två liberala partier. Då hade S också undgått att få ett uppror internt, som Reformisterna med marxisten Daniel Suhonen i spetsen och en LO-ordförande som bjuder in de fd kommunisterna till samarbete.

Även om S genom ett sådant här upplägg blivit “stödparti” till Alliansen, så hade vettiga samtal kunnat föras med Sverigedemokraterna. Samtal där man får fram uppfattningar i sakfrågor innebär inte att man också ger efter på demokratiska värderingar. Kanske visar det sig att SD i många sakfrågor är beredda att medverka till reformer som behövs. Även om upplägget ovan inte krävt en sådan dialog. Min tro är emellertid att det alltid är bättre att ha en dialog, än att isolera. Det är den hållningen som Sverige haft i internationella konflikter, och varför skulle dessa principer inte fungera hemmavid?

Den spräckta varbölden kommer säkert påverka utvecklingen framöver, och vi får se om vi kan fortsätta gilla läget.