I dagarna kom rapporten “Innovativa Metropoler“, som ger en bild av hur andra länder arbetar med att skapa attraktiva städer för såväl näringsliv som människor. Intressant är att de exempel som lyfts fram från nio av världens viktigaste länder inte är de allra största städerna, med något undantag. Att notera är också att kunskapen och infrastrukturen står i fokus. Inklusive boendet. Men det är ändå vad man kan kalla “världsstäder“.

Genomgången har gjorts av Tillväxtanalys på Näringsdepartementets uppdrag, som en del i regeringens Exportstrategi. Här några reflektioner kring exportstrategin. Projektledare har Magnus Lagerholm varit. Den visar att alla framgångsrika städer, som presenteras här, drivs fram med kraftfull hjälp av politikerna. Övergripande frågor som utbildningssystem, infrastruktur och bostäder eller skatter kan inte enskilda företag, ens i gemenskap, förändra och utveckla.

En generell trend är att ekonomiska incitament ökar attraktionskraften. Regelförändringar är också i blickfånget, och viktiga. IKT, eller digitaliseringens infrastruktur, är en annan. Kanske en avgörande komponent. Det går inte att ta lösningar i andra länder/städer rakt av för att göra våra städer attraktiva. Dessa lösningar är i stället, som Erico Diaco säger i sitt förord, “inspiration för hur detta arbete organiseras och genomförs” som vi finner i rapporten.

Faktum är att rapporten är riktigt spännande att läsa, för alla städer har sina olika förutsättningar, analyserna görs på olika sätt. Och man kommer fram till skilda slutsatser. Detta sätt att analysera och dra konklusioner kan överföras på andra områden. Så även Du som inte ska arbeta med att ge Stockholm, Göteborg eller Luleå en förbättrad attraktionskraft kan ha stor glädje av läsningen.

Seattle verkar inte ha några verkliga svagheter, men fokuserar ändå på kvantifierbara mål som ska uppnås inom fem år. Här finns en process som skulle kunna passa svenska regioner, påpekar studien. Montreal har problem med att vara alltför råvarubaserad, men noterar också att politiska beslut tar för lång tid och offentlig sektor spretar för mycket. Något som man har funnit en lösning på (problemet känns igen),

Brasilien har kommit in i en dålig ekonomisk utveckling, med sjunkande BNP. Regionerna, som tidigare förlitade sig på federala initiativ tvingas nu agera själva. Det gäller inte minst den södra delen av detta jätteland, som haft central styrning sedan 1800-talet, då militärt styrt. Utmaningarna och initiativen är talande, även för vårt land.

En annan intressant förebild för Sverige, och inte minst Stockholm, är Amsterdam. Dit har man nu lyckats “locka” både huvudkontor, men också andra centrala funktioner viktiga för företag. Därigenom bygger man upp ett närverk och en kunskap som andra i sin tur kan ha glädje av. Framgång föder framgång.

München är intressant med sitt höga kunskapsläge och fokus på Industri 4.0. Motorn i Münchens attraktionskraft ligger helt i linje med den tyska nationella innovationspolitiken i just Industri 4.0, Vars fokus är att digitalisera de traditionella industrinäringarna..

Sedan har vi utvecklingsländer som Kina och Indien, med helt olika politiska utgångspunkter. Shenzhen tycker jag som exempel är otroligt; en liten fiskeby blir en av världens ledande städer. Men kanske för oss i Sverige att Sydkorea ändå är intressantast som förebild. Ja, mer kan jag inte skriva här, för då blir bloggen för lång.

Notera att om denna rapport kommit om ett år, så vore den hemligstämplad, arbetsmaterial på Näringsdepartementet. Om statssekreterare Oscar Stenström får sin vilja fram.