Min blogg i tisdags “När är det dags för en kriskommission?” fick ett snabbt svar av statsminister  Stefan Löfven. I en intervju med TT säger han:

 Den slutliga utvärderingen bör ske långt efteråt, när vi ser resultat för vad som har hänt i olika länder och på vilka premisser man tog beslut. Då går det att göra en rättvis jämförelse, nu är det för tidigt att göra det.

Observera uttrycket som präglar inställningen: ““långt efteråt”.

Det bästa är om händelseförloppet kan följas i realtid. Det är därför nu en Kriskommission verkligen behövs.. Annars blir det som med Tsunami-kommissionen. Den skriver historia, utkräver inget ansvar och blir en snygg hyllvärmare.

Tsunami-kommissionen lade fram sin studie i december 2005, elva månader efter katastrofen.  och gav den svenska regeringen hård kritik. Den mest allvarliga ansågs vara att Regeringskansliet saknade en organisation för att hantera allvarliga kriser. En krisledning inrättades därför under statsministern ; Kansliet för krishantering , men den avvecklade Stefan Löfven 2014, och gav uppdraget till inrikesministern i justitiedepartementet. Därför fanns det inte heller i den nuvarande krisen någon ledning på högsta politiska nivån. (Och vad inrikesminister Damberg gjort för att leda krisen får väl bli en snackis)

Vad behöver en Kriskommission (i realtid) göra? Bland annat följande:

• Se vilken krisledning som fanns i regeringskansliet och hur den utnyttjades
• Identifiera den lagstiftning som saknades, som exempelvis korttidspermittering.
• Hur genomförandet varit i olika delar av krisen
• Vilka brister i beredskapen som krisen påvisat
• De ekonomiska insatserna för att rädda ekonomin och landets företag.

Idag har Alltinget en debattartikel, som jag skrivit. “Regeringens åtta krispaket visar på bristande kompetens” Den påpekar inledningsvis att ingen förväntade sig att regeringskansliet skulle ta över vården av de Corona-smittade. Men åtgärderna för landets företag uppdras åt medarbetare i regeringskansliet som inte har någon sakkunskap på området. Alla andra länder har inte bara pratat med näringslivet, som i Sverige, utan låtit företagen medverka i utarbetandet av krisplanerna.

Nu verkar det dessutom som om det retroaktiva stödet för mars-april inte skulle kunna utbetalas förrän i augusti. Detta är otroligt. Hur ska krisande företag, som inte heller får något stöd i maj och juni, klara likviditeten? Förstår inte politikerna att detta inte är hållbart? Jämför med Danmark: Stödpaket den 19 mars, OK från EU-kommissionen den 8 april och pengar började betalas ut den 15 april.