Har vi politiker för att sköta landet och försöka göra vårt land så bra som möjligt? Eller är politikerna tillsatta för att fördröja och försvåra allt som behöver göras? Det frågan kan man ställa sig efter Cementa-debaclet, men också när vi kan konstatera vilken fördröjning som allt sker med – Långbänken igen! – när det gäller tillstånd och nödvändiga beslut.

För ett år sedan lovade statsminister Stefan Löfven att tillståndsprövningar skulle snabbas på ordentligt. Ingenting har hänt. (Stefan Löfvens bäst föredatum för löften torde inte finnas, för de infrias aldrig)

Det är inte undra på, skrev SvD: Tove Lifendahl i går, att statsministern vill lämna skutan.

Bloomberg News rapporterade för 10 dagar sedan att Vattenfall kan tvingas stänga ned fyra av sina fem kärnkraftreaktorer pga problemen kring slutförvaringen av kärnavfall.

Tidningen Dagens Industri gav i lördags en hemsk bild av all långsamhet, brist på tillstånd till gruvor.

IS-kvinnor kommer till Sverige, men kan ofta inte dömmas för sin terroristverksamhet, för Sverige har inte kriminaliserat tillhörighet till terrororganisation. “Fiasko av stora mått” säger Magnus Ranstorp till Svd idag. Norge gjorde det olagligt 2013 och likadant är det i de flesta EU-länder, om inte alla.

Laholms kommun har fått säga nej till två företagsetableringar med 2000 sysselsatta därför att el inte har kunnat garanteras.

Ansvaret för att Sverige inte har fattat erforderliga politiska beslut ligger för de senaste sju året tungt på socialdemokraterna. De kan inte skylla på miljöpartiet, även om detta parti är en bromskloss utan like. Men, det ska sägas, Alliansregeringarna var väldigt passiva också, så Långbänken främjades även då.

Det som drabbar Sverige hårdast är passiviteten när det gäller gängen. Där fanns en brottskommission, BRU, redan 2000-05, som Göran Persson hade tillsatt och ansvar för. Dess förslag – i sex betänkanden – genomfördes inte annat än marginellt. Och det som nu behandlas, bland annat i nya utredningar, är sådant som BRU penetrerade.