I går kunde den som lyssnade på Morgon Ekot höra att antalet överklagningar från kommunerna mot Migrationsverket under senaste året uppgick till 3000. Tre tusen! Det betyder mer än 10 överklaganden varje vardag. Skälet är att kommunerna inte får den ersättning som de anser sig ha rätt till. Det måste betyda att regelverket är helt under isen. Annars borde det väl i de allra flesta fall vara solklart vad Migrationsverket respektive kommunen ska betala. Men, det är det inte. För det finns inte lagstiftning på området, utan bara förordningar som regeringen utformat. Och dessa håller inte.

De allra flesta hade nog reagerat om det var några hundra överklaganden. Det hade varit alldeles för många. Men 3000. Varför har inte media slagit larm om detta tidigare? Varför har inte Migrationsverket berättat? Den myndigheten måste ju ha en armé av jurister som arbetar med detta. Men, framför allt: Har regeringen ingen koll alls på hur Migrationsverket arbetar? Det har man inte haft när Migrationsverket kompetens-utvisat personer i en takt på 400 per månad. Med regeringens goda minne.

Vad betyder det att 80 procent av alla kommuner överklagat till migrationsdomstolarna? Jo, att alla andra mål blir kraftigt fördröjda. De rör dessutom ofta enskilda människor, och inte offentliga sektorn. Den enskilde hamnar i kläm.

I förra veckan gick statsminister Stefan Löfven ut och förordade halverad migration. Det vi ser nu, med ett mottagande som inte fungerar, utan där 3000 kommuner går till domstol under ett år, så måste volymen rimligen anpassas till förmågan att ta om hand. Det räcker att säga Filipstad, så förstår alla. Det är bara Miljöpartiet som inte verkar förstå. Så här säger Bah Kuhnke:

“Så vad gör vi miljöpartister? Vi gör motstånd med allt vi har. Vi gör det svårare för socialdemokraterna att genomföra den politik de egentligen vill driva.”

Kanske det är dags att säga upp bekantskapen?