När det nu gått 40 år sedan 4 Oktober-demonstrationen genomfördes 1983 med uppemot 100.000 deltagare kan jag inte låta bli att blogga om detta och ge några mindre kända uppgifter och synpunkter. Först vill jag ge en länk till Janerik Larssons artikel i Smedjan “Småföretagen räddade oss från fondsocialismen” Den ger en mycket god bild av det som hände.

Först skulle jag vilja kommentera risken för att storföretagen skulle göra upp med SAP och LO om löntagarfonderna. Småföretagen skulle ha räddat oss från den utvecklingen, säger många nu. I själva verket var motstånden massivt och starkt även bland de stora företagen. Det fanns personer som Erland Waldenström, Gränges, som företrädde en liten klick i Industriförbundet som kunna tänka sig någon form av fonder, men då skulle ägandet vara med andelar som den enskilde skulle äga. FP:s Carl Tham drev den linjen också.

Svenska Arbetsgivareföreningen, SAF, med Curt Nicolin i spetsen var synnerligen starka fondmotståndare, oavsett vilken form sådana fonder skulle få. Själv var jag personlig rådgivare till Curt Nicolin under hela denna period, 1975 – 1984, och mer därtill, så jag tror mig veta. Och alla storföretagsledare, som jag hade kontakt med,  både i egenskap av  ordförande i Aktiespararna och vid bildandet av Aktiefrämjandet, gav mig en bra inblick i hur nästa alla storföretagsledare resonerade.

Det var ett stort uppror inom TCO emot löntagarfonder och med stor press på dess dåvarande ordförande Lennart Bodström. Under ledning av Lasse Ringdahl bildades “TCO-are mot fondsocialism” Totalt fick den rörelsen hela 4.000 medlemmar. Deras verksamhet drevs under ett antal år från en okänd lokal på Söder iStockholm. Själv var jag den organisationen behjälplig både med kontakter och pengar samt visst redaktionellt arbete. Idag, efter 40 år, kan detta redovisas. TCO-are mot fondsocialism gjorde ett synnerligen stort och viktigt arbete. TCO förblev därigenom ganska neutrala i fondfrågan.

Inför valet 1982 hade jag en lång intervju och samtal med den socialdemokratiske partiledaren Olof Palme. Den gav mig ett klart intryck att Olof Palme inte alls var särskilt förtjust i fonderna, utan det var makten för partiet som gällde, ingenting annat. Att så var fallet ger socialdemokraten, fd talmannen och statsrådet, Thage G. Peterson uttryck för i en bok om Palme.

Vad man ska ha med sig är att samarbetet mellan politikerna och näringslivet var helt förlamat i några decennier just på grund av förslaget till löntagarfonder. Analyser av Meidner-förslaget från 1975, som på olika sätt levde sitt eget liv under lång tid, visade att fackföreningsrörelsen skulle ta över det svenska näringslivet på bara några få år. Tjugo procent av vinsten skulle omvandlas till aktier och överlämnas till fackföreningarna. Det var först en bra bit in på 2000-talet som näringslivets förlamning av fonderna släppte.

Familjeföretagen skulle inte kunna undantas, enligt Rudolf Meidners besked till Hans Rausing, Tetra Pak, vid en lunch i slutet på 1970-talet, då debatten pågått ett antal år. Efter det beskedet flyttade Tetra Pak i början på 80-talet ut ur Sverige. Denna utveckling kunde jag själv, i nära kontakt med Hans Rausing, notera.

Även när ett urvattnat förslag till fem löntagarfonder antogs en bit in på 80-talet var näringslivet definitivt emot allt som luktade fonder och inflytande i företagen. Löntagarfonderna förpestade kraftigt samarbetsklimatet med politiken och detta varade alltså en bra bit in på 2000-talet. Så kan man för decennier förstöra samarbetsklimatet.

Svenska Dagbladet hade i lördags en mycket bra ledare om löntagarfonderna “Kapitalism för alla”, skriven av Fredik Johansson

“Då stod marknadsekonomin på spel”, en ledare i DN den 4 oktober skriven av Erik Helmerson. Han ger verkligen en rätt beskrivning av vart löntagarfonderna skulle leda. Till en form av kommandoekonomi. Han skriver att näringslivets folk av Olof Palme stämplades som “halvfaschister”. Det räckte inte. Palme kallade mig för helfascist. Eller som Palme sa “Jag debatterar inte med den fascisten” om mig den 9 januari 1979. Sedan fick han be mig om ursäkt, även offentligen. “Palme ber Aktiespararnas ordförande om ursäkt” som det stod på löpet som DN publicerade.   

Det är signifikant att i Dagens Nyheter i onsdags, mitt emot ledaren om att löntagarfonderna skulle leda till en kommandoekonomi, sticker samma samma fula tryne upp som löntagarfonderna var. Socialisterna Bo Rothstein och Daniel Suhonen skriver på DN Debatt “Ekonomisk demokrati är möjlig trots fondfiaskot”. Nu ska tankeförbudet om ekonomisk demokrat äntligen brytas menar skribenterna. Så de tycker tydligen att löntagarfondernas järn-grepp fortfarande håller. Trevligt att höra. Deras förslag är dock ganska mesigt, knappast vad som allmänt menas med ekonomisk demokrati.