I dagens Industri Debatt idag: “Kommunikatörer målar över rosten på samhällskroppen” Skriver gör Jan Scherman och Leif Östling. Den senare har initierat Kommissionen för Skattenytta. (Vad fan får jag för pengarna?)

De tar upp kommunikatörernas roll hos myndigheter och kommuner. På 10 år har antalet kommunikatörer hos myndigheterna ökat från 2.500 till 3.500. Därtill kommer ett mörkertal som troligen är stort, för man kan benämna kommunikationsposten på olika sätt.

Flest kommunikatörer har Trafikverket som redovisar 197 stycken. Polisen har 187, enligt SCB, men enligt andra uppgifter ska de vara många fler. Varför inte anställa ingenjörer som fixar järnvägen i stället för att låta “kommunikationsexperter” bortförklara varför tågen inte går eller kommer i rätt tid?

Kommunerna har många kommunikatörer, som inte inkluderas i ovanstående siffror. Enligt SCB ska dessa vara nästan 3.000 och även här finns säkert ett stort mörkertal. Malmö lär ha drygt 200 kommunikatörer. Varför inte låta de som kan sakområdena svara på omvärldens frågor?

I våras gav regeringen Statskontoret i uppdrag att analysera vissa delar av myndigheternas informations- och kommunikationsverksamhet. Uppdraget är väldigt begränsat, avser bara sådan verksamhet som syftar till att påverka allmänhetens kunskaper och attityder i en avsedd riktning.

Direktiven från regeringen framgår av denna skrivelse. Den säger också att regeringen självt och universitetssektorn ska vara undantagen.

Det finns ett perspektiv som inte kommer fram i den diskussion som nu förs om kommunikatörer. Dessa kan ju inte kommunicera om de inte får underlag från de tjänstemän – eller politiker – som kan sakfrågorna eller sysslar med det som hänt.

I stället för att den som kan en fråga, eller sysslar med en händelse, ger media eller allmänheten en information, så ska kommunikatörerna briefas. Det betyder att de sakkunnig eller ansvariga måste redovisa. och oftast också lära, de som ska skylta utåt vad som hänt, eller hur saker och ting fungerar, men också påtala vad som inte får uttalas offentligen, eller när så får ske.

Därför blir kommunikatörerna oftast ointressanta att lyssna till. De säger oftast “Goddag yxskaft!”

Tänk på hur många gånger som polisens kommunikatörer säger: Det kan jag inte svara på. Utredningsarbetet pågår och jag kan inte säga mer etc. Sak samma gäller för de allra flesta talespersoner. De lär sig klyftor som de ständigt häver ur sig.

Vad är lösningen? Att de som sysslar med olika frågor, och vet vad som hänt eller ska göras, får en duvning (utbildning) i hur man kan tala med omvärlden. Det skulle spara 1000-tals onödiga kommunikatörers jobb. Men också ge oss som vill höra fakta, och en redovisning av läget, det vi vill får reda på. Vi som ändå till syvende och sist berörs och betalar de offentliganställda.

Om de ansvariga talar får vi snabbare den information vi vill ha, bättre underbyggd samtidigt som många skattemiljarder sparas. Vore inte det något?