I förra veckan publicerade Ratio och Reforminstitutet en undersökning som visar hur de stora innovationerna i Sverige skapats. “Hur skapades Sveriges 100 främsta innovationer?”, skriven av tekn. dr Christian Sandström, Chalmers. Studien är initierad och finansierad av Uppfinnarföreningen.

Frågan är vilka innovationsmiljöer som är mest framgångsrika. Många tror att det är universiteten som är innovationernas ursprung. Så är uppenbarligen inte fallet. En studie i USA visade att av de 100 största innovationerna där emanerade endast 6 procent från universiteten.

Hur är det i den svenska studien, som tar upp våra främsta innovationer sedan hundratalet år tillbaka i tiden? Svaret är att 20 procent kommer från universitetsmiljön. Fristående uppfinnare har svarat för 33 procent av de främsta 100 innovationerna. Nästan hälften, 47 procent, var utvecklade inom befintliga företag. Endast inom medicin och hälsa är universiteten viktigast, står för 56 procent av innovationerna.

Inom övriga sektorer i Sverige står företag och enskilda uppfinnare för tillsammans mer än 90 procent av de stora innovationerna. Vad studien inte lyfter fram så mycket är betydelsen av entreprenören. Han eller hon spelar troligen en avgörande roll även i innovationer som utvecklas inom akademin.

Slutsatsen, säger rapporten, är att politiken i framtiden bör inriktas på att förbättra för företag och enskilda uppfinnare, så att den innovativa ekonomin kan utvecklas. Här bör också – och särskilt – entreprenören läggas till. En politik för den innovativa ekonomin måste bli mer evidensbaserad, påpekar rapporten, och detta skulle jag gärna vilja understryka. Mindre av politisk retorik alltså.