Dagens Industri alluderar på Pär Lagerkvists fantastiska bok “Gäst hos verkligheten” när de rubricerar sin ledare idag “Gäst hos borgerligheten”. 

Oavsett om man har vänster-. höger- eller centersympatier, så borde man läsa den ledaren. Jag länkar den därför en gång till:

“Gäst hos borgerligheten”

Jag kan inte låta bli att citera ur inledningen till ledaren:

“Man vet att något stort har hänt när Socialdemokraterna tystnar inför krav på radikala skattesänkningar, försvagad arbetsrätt och fritt fram för vinst i välfärden. I den epok som gällde fram till den 9 september 2018 bedrev varje socialdemokrat med självrespekt en hård kampanj mot högerns skattesänkningar för de rika och de giriga företagens vinstintressen.

Socialdemokraterna utnämnde till och med valet till en folkomröstning om välfärden. Högerns skattesänkningar mot vänsterns ökade offentliga utgifter.

S förlorade stort. I den riksdag som tillträdde efter valet finns en historiskt stor majoritet, 60 procent, som vill sänka skatten och avblåsa alla planer på vinstförbud för välfärdsföretag.”

Resten av den intressanta ledaren bör Du läsa själv. Ger perspektiv, vill jag säga. Inte minst för Stefan Löfven och hans motparter Annie Lööf och Jan Björklund.

Sedan vill jag ge några reflektioner med anledning av de krav som Annie Lööf och sedermera Jan björklund framfört till Stefan Löfven för att stödja en socialdemokratisk regering. Man får då utgå ifrån att kraven från C och L i huvudsak accepteras. Resultatet borde bli en bindande politiker överenskommelse , som ska styra politiken fram till nästa allmänna val. Då fortsätter sedan regeringens arbete på följande sätt

1. Regeringsförklaring. Den måste skrivas tillsammans av S, C och L. Alternativt måste C och L godkänna den politiska linje som anges i regeringsförklaringen och de förslag som där redovisas.
2. Statsråden. i den socialdemokratiska regeringen måste genomföra en politik som de inte tror på. Det kan vara svårt att genomföra det man tror på, men ännu svårare att med kraft och utan dröjsmål verka för det man inte tror på.
3. Utredningar kommer att stå som spön i backen. Varje område och varje politiskt förslag kommer regeringen vilja utreda. Det blir därigenom fördröjningar, långbänk, för de flesta frågor. (Se vad regeringen gjorde i bostadsfrågan 2017-18; Lät 8 utredningar producera 2.000 sidor utredningar, utan något resultat. Ansvarigt statsråd Peter Eriksson.)
4. Direktiv till utredningarna. Normalt tar det många månader, ibland år, för att få fram direktiv till utredningar. Nu måste alla direktiv i politiska frågor underställas Centern och Liberalerna, som måste godkänna.
5. Utredningstiden brukar om det sker snabbt gå på två år. Några gånger har det gått på ett år, som hamnkonflikten i Göteborg och personaloptioner, men detta är undantag.
6. Genomförandet börjar med behandling av utredningen i regeringen, sedan remiss, därefter återigen regeringen, varefter lagförslag skickas till Lagrådet, som yttrar sig till regeringen, för ny handläggning. Sedan kan regeringen lämna en proposition till Riksdagen. Där behandlas ärendet av ett eller flera utskott. Efter beslut i riksdagen är frågan återigen på regeringens bord, och sedan ska myndigheter och domstolar genomföra besluten.
7. Hela ovanstående process tar i genomsnitt 5 år.
8. Riksdagsdebatter och interpellationer på de områden som berörs av politikeröverenskommelsen måste också förberedas i samråd mellan berörda partier.
9. Budgeten, som utarbetas under våren-sommaren, behöver utformas i samförstånd mellan de tre partierna

Låt oss tänka oss en omvänd situation efter 2022 års val. Där Centern och Liberalerna lovar att bilda regering och under fyra år bedriva en socialistisk politik, med en återställning av allt det som skett under den nu kommande fyraårs-perioden.

Post scriptum: En kort ledare från SvD för några timmar sedan, finns inte i den tryckta upplagan, ger en del eftertankar: “Planen är att mala ned Annie Lööf”.  Där sägs att Hyresgästföreningens motstånd mot marknadshyror är förödande. Vidare att LO motsätter sig alla förändringar på arbetsmarknaden som de inte har kontroll över. Det kan betyda att en Alliansregering får det tufft, kanske omöjligt, att vidtaga de förändringar som erfordras just på dessa två områden.

En ny bostads- och arbetsmarknadspolitik med S i förarsätet, som tvingas genomföra och ta ansvar, skulle kanske (jag säger: Kanske) vara enda vägen fram. Även om jag fortfarande håller på originalet, en Alliansregering som får stöd av S, för att Socialdemokraterna inte vill stoppa en regering med hjälp av Sverigedemokraterna.