För snart tre år sedan tillsatte regeringen en “Delegation för korrekta utbetalningar från välfärdssystemet”. I söndags, den 2 juni, publicerade ordföranden i Delegationen, landshövding Sven-Eric Österberg, en del av resultaten i en debattartikel i Dagens Nyheter, “Fusk för miljarder i de svenska välfärdssystemen”. Samma summa summarum: Ungefär 5 procent av utbetalningarna är felaktiga. 

Vad beror de felaktiga utbetalningarna av? Svaret i korthet:

• Av de 185 miljarder utbetalningar, som 13 bidragssystem står för, är 8,7 miljarder felaktiga.
• Ungefär 75 procent av felen är orsakade av de sökande
• Två tredjedelar av de 75 procenten är avsiktliga fel och fusk – hälften alltså
• Styrning och återrapportering av de felaktiga utbetalningarna är otydligt
• Fusket är mindre accepterat idag än tidigare, utom bland yngre.

Delegationen ska gå vidare och kommer med ett slutbetänkande i december. Då ska man ange hur såväl regeringen och myndigheterna med digitaliseringens hjälp ska kunna motverka felaktiga utbetalningar. Då kommer Delegationen också med konkreta förslag till åtgärder.

Men, varför väntar man så här länge? Först kartlägger man de felaktiga utbetalningar som sker i välfärdssystemet och sedan kommer konkreta åtgärder (nu i december). Därefter ska väl detta gå ut på remiss, regeringen ska bereda och förslå, proposition till riksdagen och dessförinnan lagrådsremiss. Hur många år till? (För problemet är troligen att gällande lagstiftning gör att information inte får delas) och sedan sker kanske åtgärder. Då tar det från ord till handling långt mer än 3 år (förmodligen minst 5 år). Detta är långbänk, svensk Långbänk

I många andra länder gör man annorlunda. Där arbetar man med kartläggningar och åtgärder parallellt. Ett gott  exempel är Storbritannien, vilket jag ingående beskrev i en blogg från oktober 2014: “Storbritannien är ett föredöme”. Där tillsatte regeringen en utredningsgrupp som fick ett knappt år på sig att utveckla en innovationsstrategi för Storbritannien.

Under våren 2014 förankrade man utredningen med alla berörda parter – ett fortlöpande remissarbete. Dessutom förankrades förslagen i regeringen, och det var inte dåliga belopp, hela 20 miljarder kronor. Så när året var slut fanns allt på plats, och man kunde köra. Det som skett redovisades dessutom på en konferens den 4-5 november 2014, för att ge omvärlden en insikt i hur man arbetat, och resultatet. (Som jag tipsade om i bloggen)