I onsdagens DN skrev förra framtidsministern (det finns ingen nu) en artikel, som verkligen borde uppmärksammas; “Revir på regeringskansliet hindrar långsiktig politik“. Hade Kristian Persson skrivit den artikeln för ett år sedan, och satt ned foten, hade hon varit kvar idag i regeringen.
Regeringskansliet klarar inte långsiktig problemhantering. För mycket av stuprör och för lite strategiskt, resultatinriktat samarbete leder till suboptimering, skriver Kristina Persson. Det är konkurrens och revirtänkande. Organisationen i regeringskansliet måste göras om, för att idéer och visioner ska bli verklighet, påpekar hon.
Kristina Persson redovisar 5 punkter, som väl illustrerar den svenska politikens stora dilemma:
- Sverige har de bästa tänkbara förutsättningarna
- Idag tar vi inte tillvara på dessa goda förutsättningar
- Det finns visioner och mål, men det saknas strategier och planer för ett förverkligande
- Det är således vägen till genomförandet som är den stora utmaningen
- Det gäller att få fart på de transformativa processerna som omfattar många olika aktörer, och som måste initieras och ledas uppifrån
Kristina Perssons sammanfattande slutsats är att Sverige måste landa i en fungerande organisation. Silos måste bort, regeringens stuprör stoppar utvecklingen idag. “Det är bara regeringschefen som kan bryta detta dilemma.”, framhäver Kristina Persson.
Så här dåligt är det, vill jag understryka. I otaliga blogginlägg under årens lopp har jag gett exempel på denna politiska handlingsförlamning. Jag kallar det för Sveriges farliga L-allande. Det är fritextsökning i bloggen, men många exempel, ett är de två systemfelen.
Det är bara Statsministern som kan ändra på detta. Trappor ska städas uppifrån.