Det låter otroligt att forskningen i vårt land kvävs och hindras. De allra flesta tror nog att det är lika fritt att forska som att yttra sig. Yttrandefriheten finns reglerad i grundlagen. Forskningsfriheten borde vara det också, men så är det inte. Statsvetare-professorn Sten Widmalm från Uppsala har dokumenterat detta. Det skedde i en DN-Debatt igår den 10 januari: “Byråkrati och etikregelverk kväver den fria forskningen”

Läs den! Den ligger inte bakom en betalvägg. Alla ansvariga politiker, särskilt Du som sysslar med forskningspolitik eller utbildning, måste läsa artikeln.

Till detta borde vi lägga professor Hans Ellegrens artikel på självaste Nobeldagen, den 10 december: “Vi har för många universitet och för många professorer”. Ellegren är inte vem som helst, han är ständig sekreterare i Kungliga Vetenskapsakademin

Världens ledande organisation för forskning och utbildning är OECD. Den har utvärderat svensk forskning både inför forskningsproppen både 2012 och 2016. På regeringens uppdrag. Många miljoner har lagts ned på detta arbete, som Sverige betalat. Resultatet? Både Alliansregeringen 2012 och S-regeringen 2016 struntade i vad OECD sa. Propositionerna nämnde inte ens att OECD gjort den här kartläggningen, än mindre OECD:s förslag.

Nu åter till Sten Widmalms artikel. Forskningspengarna måste ha strikta villkor. Så här fortsätter Widmalm:

“Men forskarna måste anpassa sig även efter begränsande politiska och ­normativa mål, till och med vissa på förhand angivna teoretiska ­perspektiv. Vilka svar projekt kan ­tänkas ge på ­frågor ska ofta anges i förväg.”

Sedan kommer etikprövningen. Den är så komplicerad och byråkratisk att forskning inom statskunskap, sociologi och antropologi blir “näst intill omöjlig” påpekar Widmalm. Detta gäller andra ämnesområden också, vill jag påpeka.

En stark hämsko för forskningen är att universitetens byråkrati svält så att man tar 50 öre av varje forskningskrona i ersättning. Det här är ett sätt för lärosätena att berika sig på externa medel som knappast kan beskrivas som etiskt, påpekar Widmalm.

Svensk forskningspolitik är på väg i helt fel riktning:

” För vem vill arbeta i en verksamhet där sannings­sökandet är ett falskt ideal, där resurser slösas bort och där arbets­uppgifterna styrs av samtidens ideologiska trender?

Detta är en sällsynt hård kritik från en forskare, Sten Widmalm, som står mitt uppe i utvecklingen och har en stort insikt. Vad ska man göra? Min tolkning är att den nya regeringen måste ta till sig problematiken och korrigera i den nya forskningspropositionen som kommer om knappa två år.

Återigen säger jag: Läs artikeln. Det jag skrivit här är bara att se som en aptitretare. Det går inte att ge artikeln rättvisa i en kort sammanfattning.