Men de är lika viktiga. Utan den moderna läkarvetenskapen hade våra liv varit som på medeltiden. Genomsnittslivslängden kanske 35 år. Vilken lunginflammation som helst hade betytt döden. Å andra sidan hade den medicinska utvecklingen inte skett utan ett näringsliv som skapar varor och tjänster som i sin tur blir skatter. Så är det och den ena klarar sig inte utan den andre. Vården klarar sig inte utan stora skatteintäkter från produktiva människor. Men det är inte alla politiker som inser denna, inte ens när vi står mitt uppe i en existentiell kris. Den värsta krigen sedan 30-talet.
.Trist, för att uttrycka sig milt.
Sveriges statsminister Stefan Löfven har framträtt offentligt under krisen med två budskap till det svenska folket
- Det är allvar, följ myndigheternas anvisningar och råd – Du har ansvar
- Vården ska få alla de resurser den behöver – bekymra er inte för detta
Vad statsministern i Sverige inte har sagt är
- Våra företag är grunden för vår välfärd – vi ska göra allt vi kan för att det svenska näringslivet ska överleva.
Under de senast två veckorna har Stefan Löfven uttalat sig på presskonferenser och riktat sig till hela svenska folket. Där har han framfört, enligt hans Facebooks-meddelande följande:
- Tack alla som avbokat era påskresor!
- Slå en signal till en familjemedlem eller vän!
- Håll avstånden från varandra!
- Smittskydd och sjukvård ska ha de resurser de behöver.
- Kommuner och regioner ska få resurser för att hantera den akuta krisen.
- Kommuner och regioner ska också få resurser för att säkerställa välfärden.
- Håll avstånden till Din omgivning!
- Varmt tack till Sveriges oerhört skickliga vårdpersonal!
- Pengar kommer inte att vara ett problem för vården.
- Inte läge att lätta på restriktionerna.
- Smittskyddsläkare kan stänga restauranger och barer om man inte följer reglerna.
- Valborg som vi känner det är inställt i år.
- Sommarplanerna kommer att förändras.
Inte ett enda ord har vår statsminister sagt om landets företag. Är inte det underligt?
I stället har finansminister Magdalena Andersson agerat, även om hon inte förolämpat de svenska företagarna lika flagrant som sin vice finansminister Per Bolund, så är det inte långt ifrån. Läs intervjun med henne i Aftonbladets nätupplaga igår: “Magdalena Andersson vill rivstarta ekonomin efter coronakrisen” Hennes budskap är
- Vi sa inte “vräka ut hur mycket pengar som helst i början”
- Hon vill rivstarta ekonomin med “gröna investeringar och satsningar på branscher som vård och omsorg.
- “Också stimulanser för att få människor att börja konsumera igen”
Sveriges finansminister säger ingenting om att Sverige måste slå vakt om de företag som finns och nu kämpar för sitt liv. För hon säger att “hon är glad för att hon hållit emot”. Det krävs att våra företag finns kvar för att en återstart – rivstart – ska vara möjlig.
Känslor mot företagsstöd
Under rådande Corona-kris försvann många företags intäkter mycket snabbt. Men de hade kvar sina kostnader: lokalhyror, löner till anställda, fakturor från leverantörer, räntor och avbetalningar på lån, etc. Få hade – eller har – reserver för mer än någon vecka eller månad.
Därför måste regeringen omgående ge företagen stöd för att rida ut krisen. Men det stöter på rent känslomässiga hinder. Alla företag är inte lika populära. Företag finns av många slag och storlekar från stora börsföretag till små familjeföretag och enskilda firmor.
Vår S-ledda regering förstår sig bättre på och sympatiserar med stora, tillverkande börsföretag med tusentals anställda och kollektivavtal. De passar in i S-rörelsens verklighetsbild. Men regeringen har svårare för mindre företag – och särskilt för deras ägare, företagarna.
Att ge stöd till familjeföretag och enskilda firmor är ju att ge stöd till deras ägare. Till kapitalister! Denna enkla tankemodell är nästan inympad i ”rörelsen” och kommer fram just i tider av kris, trots högtidstal om företagares och ”entreprenörers” förträfflighet.
Enligt denna tankemodell är det bara de anställda, löntagarna, som behöver stöd. Företagaren förväntas kämpa till slutet, innan staten griper in och ”räddar” de anställda från företagarens misslyckande – som bara befäster den inympade synen på företagare.
Anställda som ”räddas” kan sedan tacka för räddningen med sina röster.
Men som skattebetalare har de själva betalat för sin ”räddning”. Och nu finns inget företag kvar att komma tillbaka till!